Eldpallkojan uppgraderad

Nu har vi uppgraderad kojan med ramp för att underlätta för handikappade, samt gjort bänkar på var sida om dörren.

Eldpallkojan bokad

25-26 maj är kojan bokad och därmed upptagen av Hans Lidmansällskapet.

Min favoritplats vid Svartån

Jag har svårt att tänka mig ett mer mytomspunnet vatten än Svartån. Den mystiska, mytiska lilla hälsingeån Hans Lidman gjorde odödlig genom sina böcker. Ån som egentligen inte finns, men ändå rinner där i gränslandet mellan dröm och verklighet och som på kartan heter Mållångsboån.

Jag har under några år ägnat en del försomrar åt att fiska i den del av Mållångsboån som kallas Hans Lidmans Svartån. Inte för att den håller mycket fisk utan kanske främst för drömmen om det fulländade flugfisket. Jag vet att det simmar fiskar på uppemot kilot i ån, även om de fiskar jag fångar sällan överstiger 30 cm. När jag fiskar i Hans Lidmans Svartån får jag fullt utlopp för mina naturromantiska böjelser.

Jag använder mitt 7.6 fots splitcanespö, signerat Löfdal, silkeslina, en Hardy LRH Lightweightrulle och klassiska våt och torrflugor. Ibland fiskar jag med en kopia på ett av Lidmans flugspön.

Splitcanespö och Hardyrulle. Tidlös design.

Jag har också en särskild fiskehatt för Svartån. En gammal slokhatt som jag anpassat till mina behov och min smak, genom att göra brättet något smalare samt ersatt hattmandet med ett i läder. Hatt är att föredra när man fiskar efter åar där skogen växer tät. Hattbrättet hindrar skräp från den ibland täta skogen man måste forcera att falla ner i nacken, vilket lätt kan hända om man istället bär keps. Jag föredrar också Fjällrävens Grönlandsjacka framför min vanliga Vision fiskejacka trots att den egentligen är mer praktisk och har för fisket bättre fickor. Grönlandsjackan känns för detta fiske mer bekväm. Dessutom prasslar den mindre.


Hans Lidmans Svartån har många fina platser där man kan sitta och spana efter vak eller bara drömma om hur ån en gång i tiden såg ut och de öringar som en gång simmade i ån. Åns mest legendariska plats, den gamla kvarnen är sedan länge förstörd av dammen som reglerar sjön Mållången. Det var där Lidman vid sitt första besök i ån fick 5 öringar som tillsammans vägde 8 kg.


Min absoluta favoritplats i ån är selet uppströms Kvarndammen längs ner på sträckan. Där har jag funnit en björkstam att sitta på och där har jag min lilla lägerplats. Platsen ger en bra överblick. Jag kan spana efter vak, sjöfågel och andra av skogens varelser. En gång hade jag sällskap av en av åns bävrar. På Hans Lidmans tid fanns inga bävrar i ån. De var utrotade. 


Jag möter sällan andra fiskare i Hans Lidmans Svartån. Det är lite på två sätt. Ån är svår och kanske håller den för lite fisk och för få stora fiskar för att tillfredsställa många av dagens skickliga men också bortskämda flugfiskare. Det är som om Gimån vid Stavre är normen för hur ett bra flugfiskevatten ska vara. I Hans Lidmans Svartån är en åttahektos en drömfisk. Samtidigt som det är ganska skönt att kunna fiska utan att bli störd av andra fiskare är det lite synd att fler inte fiskar i Hälsinglands bortglömda smååar. De är små pärlor av fina naturupplevelser.


Tillbaka till min favoritplats och mitt fiske i ån. Jag brukar parkera vid sträckans nedre del, promenera till Svartåfallet, koka kaffe, varva ner och påbörja mitt fiske där. Sedan fiskar jag mig nedströms för att avsluta vid Kvarndammen. Jag packar en lite mindre ryggsäck jämfört med när jag fiskar i Harmångersån eller i Ljungan. Ett spö, en flugask, kaffepannan och gasolbrännaren samt lite fika. Kaffevattnet tar jag från ån. Vadarbyxorna lämnar jag hemma. Istället använder jag vadarstövlar som är bekvämare att använda när jag rör mig och inte behöver vada särskilt djupt.

Min lägerplats vid selet ovan Kvarndammen.

När jag kommer till selet ovanför Kvarndammen kokar jag återigen kaffe och äter min medhavda smörgås. Det kan gå lång tid innan jag gör något kast. Jag spanar istället efter vak eller andra tecken på att öringen är aktiv. Vissa kvällar blir det inget kast vid Kvarndammen. När det vakar gäller det att ta det lugnt och planera kasten med omsorg. Öringarna är skygga och lättskrämda. 

När jag bestämt mig för vilken fisk jag ska försöka fånga smyger jag mig försiktigt till rätt position för att göra mina kast. Därefter väntar jag till öringen vakar regelbundet. Först då lägger jag ut min fluga. 

En bra kväll vid Hans Lidmans Svartån är en kväll då jag känner att jag smälter ihop med omgivningen och blir en del av ån och dess omgivningar. Det har kanske hänt en handfull gånger under de år jag fiskat i ån.


Jag tänker mycket på Lidman när jag fiskar i ån. Inte bara på det fiske Lidman beskriver i sina noveller utan också på de människor han skriver om. Vid Kvarndammen tänker jag mycket på novellen Mjölnarens hölja som handlar om den tvära och lite kantige mjölnaren som flytt vardagens prövningar och funnit en fristad i kvarnen vid forsen. Om hur Lidman irriterat sig på mjölnarens latfiske med utställt spö och hur han lurar mjölnaren att han tagit en tvåkilos öring i mjölnarens hölja när han egentligen fångade den i en annan hölja. Och hur Lidman fick dåligt samvete eftersom hans spratt verkade ta livsluften ur mjölnaren. Som om Lidman tagit med sig vardagens orättvisor till mjölnarens paradis. Mjölnaren var ju kvarnforsens skickligaste fiskare fram till kvällen då Lidman spelade mjölnaren sitt spratt. Vad som hände med mjölnaren berättar inte Lidman.

Är det Kvarndammen som är mjölnarens hölja i Lidmans novell?

/Jan Lahenkorva

« Äldre inlägg