Ny hemsida

Efter att den förra sidan kraschat så blev vi tvungna att starta från noll och bygga en ny. Sidan är fortfarande under uppbyggnad, mer innehåll kommer att tillkomma framöver.

Om att ta skrock på allvar. En kväll vid Svartån

Jag är skrockfull. Jag har allt för många gånger upplevt hur en fisketur kan spolieras om man inte tar skrock på allvar. Egentligen handlar det nog inte om skrock, utan om respekt. Respekt mot naturen, mot fisken och inte minst respekt gentemot en själv.

Jag är inne i tredje säsongen som svartåfiskare. Hans Lidmans klassiska vatten som egentligen aldrig fanns, men som ändå präglat generationer av flugfiskare. Han hämtade inspiration till de klassiska novellerna om Svartån från Mållongsboåns vattensystem. De största öringarna fick han i inloppet till ån innan den ödelades av flottledsrensning och en regleringsdamm.

Jag har i tidigare beskrivit en slags rädsla att besöka Svartån. Rädslan bestod i huvudsak i att magin i novellerna kan gå förlorad om jag upptäcker att Svartån bara är en vanlig å i Hälsingland och att allt är påhittat. Det handlade också om att jag var osäker på att ån skulle ta emot mig, om jag är värdig att möta åns invånare. Rädslan har gått över och förvandlats till insikt och respekt. Insikten om att Svartån faktiskt funnits på riktigt trots att novellerna är att betrakta som skönlitteratur. Jag har också fått en större respekt för naturen och dess väsen. Ån och dess invånare börjar mer och mer acceptera mig. Det blev tydligt vid mitt senaste besök.

Nationaldag. Morgonen är mulen. Väderprognosen spår uppklarnande till eftermiddag/kväll. Jag lämnar hemmet vid tvåtiden och far de 3,5 milen till ån. Jag har denna dag kompletterat min utrustning med en engelsk upplaga av Izaak Waltons The compleat angler. Tanken är att jag ska läsa den i väntan på att fisken ska vaka.

Jag parkerar bilen längst ner på sträckan och promenerar de ca 2 kilometrarna upp till utloppet av kvarnströmmen. Där börjar ett långt lugnvatten och den lite större öringen bör leta sig upp till utloppet av strömmen för att äta.


Jag har också bytt ut min keps mot min gamla slokhatt. Hatt funkar bättre i skogen särskilt när man tar sig igenom täta snår av gran. Har man keps kan det ramla ner barr och annat innanför kragen på skjortan. Sånt slipper man om man har hatt. Dessutom passar en hatt bättre vid Svartån. Hans Lidmans signum var ju slokhatten.

Jag sätter mig på en sten vid strandkanten och läser min medhavda bok. Efter kanske en halvtimme plaskar det till i strömkanten. Jag tacklar upp spöt och knyter på en Royal Coachman Fan Wing.

Det är fel fluga ur ett entomologiskt perspektiv eftersom det är främst gul forsslända som kläcker, men de klassiska mönstren funkade på Lidmans tid så de borde funka även idag. Jag smyger ut i ån, sätter mig på en sten och väntar in att fisken åter ska visa sig. Innan jag hinner lägga ut flugan dyker en hund upp. Den hälsar inte på mig, men håller mig under uppsikt. När jag gör mitt första kast kliver hunden ut i vattnet två meter från den plats där fisken visat sig. Hunden stannar kvar i vattnet så länge jag sitter kvar på stenen. Den tittar ömsom på vattnet och ömsom på mig som om den vill säga mig något. Hur som helst är fisken störd. Jag kliver iland, packar ihop mina grejor och går upp mot dammen. Hunden kanske bor där. Den följer efter mig upp till vägen. Där försvinner den bort mot sjön. Jag vänder tillbaka och går ner till kojan vid Svartåfallet, kokar mitt kaffe. Solen håller på att ta över och det blåser ljumma vindar. Någon enstaka gul forslända kläcker. Även forsärlan är aktiv.

Jag vandrar ner till utloppet av portströmmen. I lugnvattnet mellan portströmmen och kvarndammen har jag tidigare haft ett trevligt smygfiske. Öringarna har visserligen varit små, runt 20 cm. Trots det är det spännande att försöka överlista dem. Det är smygande korthållsfiske som gäller och man får bara en chans. När jag kommer ner till ån plaskar det till i strandkanten.

Var det en gädda som jag skrämde iväg? Ett spår av luftbubblor ut i ån pekar mot att det var en bäver. Jag har aldrig träffat på bäver efter efter ån trots att spåren efter den är tydliga.

Jag sätter mig på en av bävern fälld björkstam, läser Walton och väntar på vak. Att läsa på engelska går sakta och kräver koncentration, vilket passar min tanke med bokläsning perfekt. Lättlästa böcker passar sämre vid ån.

En fisk vakar. Jag lägger ifrån mig boken, spanar ut över den blanka vattenytan. Det susar en aning i träden, vinden når inte den såegelblanka vattenytan. Öringen verkar patrullera en sträcka på lugnvattnet. Eftersom jag inte ser något på ytan knyter jag på ett guldribbat haröra, fettar in tafsen och styr på så sätt djupet flugans fiskedjup. Jag gör några kast utan att det nappar. Det verkar som om jag lägger flugan bakom fisken istället för framför.


Tar in flugan och väntar på nästa vak. Samtidigt ser jag något högst upp på lugnvattnet. En bäver! Jag sitter helt still. Bävern har redan sett mig, simmar försiktigt i zick-zack mot mig som om den spanar in vad jag är för en filur.

När den är 8-10 meter från mig stannar den upp, höjer huvudet, riktar blicken mot mig, ser mig i ögonen, nickar åt mig och simmar sedan sakta tillbaka uppströms. Upplevelsen är svår att ta in. Det känns som om en av åns varelser accepterat min närvaro. Bävern har förstått att jag inte är ett hot, blott en enkel flugfiskare som välkomnar bäverns återkomst till ån.

En fisk vakar, jag lägger flugan 30 cm ovanför vakringen. Öringen tar flugan direkt när den landat. Den lossnar lika snabbt och jag vevar in, låter vattnet vila. Jag fortsätter läsa min bok, tar en skiva torkat renkött. En fisk vakar i inloppströmmen precis utanför en liten ö, egentligen en gräsbank. Knyter på en Royal Coachman Fan Wing och smyger upp mot den lilla ön. Jag vadar mycket försiktigt ut till ön, kryper de sista två metrarna ställer mig på knä och väntar.

Fisken vakar två gånger innan jag lägger ut min fluga. Det handlar om korta kast, max fem meter.


Den tar flugan i ett Lidmanskt snyftande vak. Jag höjer spöt, krokar fisken. Den rusar några meter, rullen skriker i falsett. Den tröttnar efter en stund och jag har den snart i håven. Min Royal Coachman Fan Wing sitter säkert i mungipan. Trots att kroken saknar hulling krävs peang för att lossa flugan.

Jag mäter den till 32 cm. En fin fisk med åns mått mätt. Efter att ha släppt tillbaka öringen blir jag sittande en lång stund.

Jag fingrar på min hatt, tar av den, begrundar kvällens händelser. Jag är övertygad om att hatten har varit viktig för kvällens upplevelser. Hatten och hunden. Hunden störde mig, fick mig att byta fiskeplats och gav mig därmed såväl bäver som öring. Hur jag ska kunna förklara hatten vet jag inte. Det känns bara så rätt att bära hatt vid öringfiske i Hälsingeskogarna. Skogen verkar välkomna mig på ett helt annat sätt när jag bär hatt jämfört med mina tidigare kepsburna turer.

Skrock eller inte. Kvällens upplevelser talar till mig med ett tydligt språk. Ta med en bok till ån, läs sakta, koka kaffe. Vänta in skogens väsen och din upplevelse blir utöver den vanliga. Bär hatt.

/Jan Lahenkorva

Tålamod är flugfiskarens bästa vän. En söndagseftermiddag vid Svartån

Flugfiskaren har en hel del att lära av naturfotografen. Jag tänker då på sättet en naturfotograf jobbar. Genom att läsa in sig på den art man vill fotografera, finna rätt plats att bygga ett gömsle, att i god tid ta sig till gömslet och sedan vänta. Oftast är väntan lång innan den efterlängtade bilden kan tas. Flugfiskaren vinner en hel del genom att tänka på samma sätt. Genom att lära sig vattnet, finna de heta platserna och sedan vänta. Vänta på rätt tillfälle att lägga ut flugan. Ibland har man tur och fisken visar sig ganska omgående, oftast tar det betydligt längre tid. Tipset att lära av naturfotografen läste jag i en gammal artikel av Mikael Engström.

Man lär sig mycket av att vänta. Hur vattnet rinner genom strömmen vid olika vattenstånd. Hur ån låter beroende på väder och vattennivå. De där små men viktiga nyanserna som gör att man lättare uppmärksammar tecken på aktivitet från fisken. Genom att studera hur sländor och insekter uppträder kan man lära sig en del om var man bäst placerar flugan. Genom att studera fågellivet efter ån kan man upptäcka sländkläckningar långt innan fisken börjar vaka. Har man kameran med kan man få fina bilder. Man kan också lära sig hantera sin kamera. Testa kamerans olika inställningar. Väntan och tålamod är flugfiskarens bästa vänner. Hans Lidmans noveller om Svartån handlar mycket om väntan.

I dagens stressade samhälle har vi inte alltid tid att vänta, att koppla av. Effektivitet och hög produktivitet är sådant som belönas. Internet ombord på tåget gör att du kan arbeta när du reser istället för att läsa en bok. Bokläsningen kanske är viktigare för dig och ditt arbete, men du ser det inte eftersom du förväntas vara högpresterande hela tiden. Tid för samtal och reflektion hinns inte med och du går in i väggen.

Jag lär mig något nytt varje gång jag är vid ett fiskevatten. Jag lär mig framför allt väntan och tålamod. I helgen var jag till Hans Lidmans Svartån med förhoppning om att få uppleva årets första kläckning av dagsländor. Vill också fiska med replikan av Hans Lidmans flugspö som Ulf Löfdal byggt åt mig. Vägen sista biten till ån är ännu avstängd så jag parkerar vid fiskekortautomaten. Sätter ihop min utrustning och påbörjar vandringen till Svartåfallet. Planen är att påbörja fisket där och fiska mig tillbaka till bilen. Sista biten går efter en gammal kärrväg. Det är en speciell känsla att vandra efter en sådan väg.

Vid fallet kokar jag en panna kaffe. Har köpt en liten gasolbrännare vilket gör att jag kan koka mitt kaffe var jag vill. Kokkaffet är betydligt godare än termoskaffe och kokningen gör att jag går ner i varv. Det går liksom inte att stressa fram kokkaffe, samtidigt som det inte passar att göra upp eld överallt. Det måste koka upp och sedan måste sumpen sjunka till botten på pannan innan kaffet kan avnjutas. Kokkaffe är ett bra sätt att gå ner i varv och lära sig att vänta.

När jag druckit kaffe börjar mitt fiske. Ser inga sländor och blindfiskar mig därför nedströms. Ån är mycket spännande att fiska i. Jämfört med mitt hemmavatten i exil, Galvån har Svartån en mer varierad profil med djupare strömmar och djupare sel och höljor. Det är helt enkelt mer sten i ån. Öringen borde därför ha bättre förutsättningar än Galvåns öringar som får kämpa i mer kanalliknande strömmar och av sand och sediment uppgrundade höljor och sel. Blindfisket är tråkigt och nappen uteblir. Man måste kunna sitt vatten om man ska hitta fisk vid blindfiske och jag kan ån för dåligt. I slutet av Svartströmmen sätter jag mig att vila. När jag suttit en stund ser jag något i ögonvrån. Ett vak? Ser inga svallvågor, men något rörde sig vid en sten en halvmeter från stranden tre spölängder nedströms där jag sitter. Jag sätter mig att vänta. Efter ca tio minuter blir det som en uppbuktning i vattenytan utanför stenen. En fisk. Undrar vad den äter? Det är ingen aktivitet på ytan. Jag fiskar med en Tippet & Silver som ändfluga och en March Brown som upphängare, slända eller fiskyngel? När fisken visat sig för tredje gången lägger jag ut flugkastet. Det stramar till och jag gör mothugg lite för snabbt. Har jag skrämt fisken? Jag väntar en stund innan jag gör ett nytt kast. En virvel där flugorna befinner sig visar att fisken inte blivit skrämd av mitt misslyckade mothugg. Den fastnar inte heller nu och jag gör om kastet. Där sitter den! Efter lite stök ligger den i håven. Svartåns öringar är starka. Trots att den endast är drygt 30 cm lång ger den mig en god fight. Tippet & Silver har levererat. Åt öringen små elritsor eller var det flugans rörelse som gjorde att den högg? Svar jag aldrig får eftersom all fisk måste återutsättas.

Jag blir sittande en stund. Huvudet är fullt av tankar. Vad åt fisken egentligen? Åt den över huvud taget? Min viktigaste fundering kretsar runt att jag såg fisken röra sig under vattenytan. Hade jag fiskat på hade jag missat den här öringen. Ståndplatsen var knappt en halvmeter från land och jag hade troligtvis aldrig lagt ett kast där om jag inte sett en fisk visa sig. Tänker på tipset om att tänka som en naturfotograf. Söka upp intressanta platser och sedan vänta på vak eller andra tecken på fisk. Jag vet inte hur mycket öring det finns i ån och därför är det svårt att veta vilka tänkbara ståndplatser som håller fisk. Väntan och tålamod ger svaret.

Öringen högg utanför stenen på min sida

Jag vandrar vidare nedströms, spanande efter tänkbara ståndplatser. Återigen jämför jag Svartån med Galvån och ser tänkbara ståndplatser på många ställen där Galvån är grund och steril. Det blir fler besök med förhoppning att jag lyckas pricka in någon kläckning. Då kanske jag får svar på om det ställer sig öring i selen och höljorna vid sländkläckningar. Är också nyfiken på vilka sländor som finns i ån. Kenneth Boströms små böcker om dagsländor och nattsländor blir en bra hjälp.

Stannar till vid vindskyddet vid Rönsholmen. Där finns en bra eldstad och lite ved. Gör upp en liten kaffeeld, kokar mig en panna och äter min medhavda smörgås. Platsen är vacker och jag kan tänka mig att det är en bra plats om man vill spana på bäver, älg eller andra av skogens djur. I mitt inre ser jag platserna i Lidmans berättelser och jag förstår varför ån en gång var mycket produktiv. Om ån återställdes helt från flottningens skador och fiskvägen vid sjöutloppet ersattes med en tröskel har ån potential att minst lika produktiv som exempelvis Stavre eller Idsjöströmmen i Gimån. Öppnas dessutom hela systemet….

Jag vandrar sakta nedströms, stannar till vid nackar och strömmar. Väntar, men ser inga vak eller andra tecken på fisk. Efter någon timme befinner jag mig vid Kvarndammen längst ner på sträckan. En för oss Lidmanfantaster en klassisk plats som nämns i novellerna Kvarndammen i Nappatag och Åter till Svartån i Laxögat. Där fick jag min första Svartåöring ifjol. Här blir jag sittande länge utan att fiska. Jag sitter bakom en liten gran, spanar och lyssnar efter vak. En mycket liten våg visar sig på vattenytan. Det ser ut ungefär som i juli när nattsländor kläcker. Var det en slända eller var det en fisk. Efter tio-femton minuter blir det en likadan mycket liten ring på vattenytan. Jag är nästan säker på att det är en fisk. Helt säker är jag inte och bestämmer mig för att vänta. Är det en fisk har jag tiden på min sida. När den lilla ringen visar för tredje gången känner jag mig säker. Det är en fisk och den äter någonting under vattenytan. Tippet & Silver och March Brown får sitta kvar. Flugan landar rätt redan i första kastet och den försvinner i en virvel direkt när den landat. Återigen en stark fisk som stökar runt vid botten trots att jag sätter hård press på den. Till slut ligger den i håven. En lika lång som den förra, men lite fetare öring med min March Brown i mungipan. Replikan av Hans Lidmans utrustning ger en speciell dimension. Spöt är 9.4 fot i klass 7 och jämfört med ett grafitspö något tungt, men fungerar utmärkt för fiske. Hans Lidmans berättelser från Svartån har lärt mig flugfiskets kanske viktigaste kunskap.

Tålamod är flugfiskarens bästa vän.

/Jan Lahenkorva

« Äldre inlägg